Olyckan
Min prinsessa / tant / ronnisponnis
Egentligen är det en ganska lång historia, på samma sätt som alla historier egentligen är långa. Men jag ska göra den så kort som det går.
Min syster hade en nordsvensk som var helt underbar. Jag skojar inte. Hon hade skyhöga poäng på utställningar och vilket steg. Vilken man. Vilken power. Jag kommer ihåg att jag var lite nervös för att rida henne för jag var rädd att förstöra henne. Hon var min systers absoluta ögonsten.
Själv hade jag aldrig riktigt gått över från ponny. Vi köpte min prinsessa Ronja (bilden) när jag var ungefär elva och det var henne som jag ridit sen dess fastän jag tillslut blev 186 cm lång i åttan på högstadiet någon gång. (Samma sommar var jag på islandshästridläger och red en häst jag kunde sätta ihop fötterna under magen på. Såhär i efterhand undrar jag lite hur ägaren/ledaren tänkt då haha). Sen blev Ronja äldre och fick problem med ryggen och benen, hon var halt jämnt. Dubbelhalt till och med och jag blev rädd att rida henne. För om jag bad Ronja att gå så gick hon. Oavsett hur ont det gjorde. Så jag visste aldrig riktigt om hon hade ont eller inte. Det fanns tankar på en större häst, men dels hade vi inte plats i stallet (det är väldigt lågt i tak) och dels så hade jag då behövt sälja (= avliva eftersom det i princip inte går att sälja en så gammal konstant skadad häst) Ronja och det var inget alternativ för mig.
Men så köpte en dag min syster alltså en ny häst. Drömhästen. (Ja, jag hade också drömt om en nordsvensk lite sådär ibland och en nordsvensk som den här). Men det var mycket i skolan och mycket annat och jag var ju som sagt lite nervös för att rida min systers häst (en häst förstörs inte av att en sämre ryttare rider den ibland så länge den ryttaren kan rida, jag vet, men ändå) så det blev inte så mycket ridning på länge.
Det var samma vecka som min födelsedag det hände.
Min syster hade övertalat mig. Det var vinter och is vilket alltid har gjort mig lite nervös men hästen var så klart broddad och jag tänkte att det inte var någon fara.
Så jag satt upp. Vi började uppe på åkern men hon bråkade en del, bockade och så. Hon hade nämligen inte hunnit ridas de senaste veckorna så det fanns mycket energi i henne. Så jag tänkte att jag rider upp i skogen istället så lugnar hon ner sig. Vi skrittade på skogsstigen vi brukade rida på. Den är lite klippig, och på ena sidan är det ett (litet) stup, men det är ingen fara att trava långsamt / skritta. Det finns ingen risk att trampa snett och ramla ner liksom.
Jag kommer inte ihåg varför vi vände. Kanske var det lerigt. Kanske var hon fortfarande pigg.
Och hon började galoppera.
Hon skenade inte, var inte rädd, men hon galopperade. Snabbare och snabbare, över is, över klipphällar, med stupet på höger sida och jag tänkte att jag kan inte kasta mig av för vi var i en skog och det var stubbar och stenar och grenar överallt, och jag tänkte att hon kommer att halka och vi kommer gå omkull och vi kommer att dö. Oavsett vad jag gjorde så stannade hon inte, oavsett hur jag drog i tyglarna eller försökte. Och jag grät, och jag skrek så att det gjorde ont. Och jag tänkte att nu dör vi.
Hon fortsatte ned för en brant backe, över isiga stenhällor, ned för nästa backe.
Vi kom till en korsning mellan vägen hem och en stig som går en väg som vi inte brukar rida. Jag chansade, försökte vända in henne på den lilla stigen, hoppades att hon skulle lugna sig. För den lilla stigen var ändå rakt fram. Hon började gå ditåt, stannade nästan, kastade sig åt höger. Jag tror att jag hade kunnat sitta kvar men jag ville bara av nu. Det var grus och snö under oss, inte stup eller vassa grenar. Så jag föll.
Det var bara att farten var högre än jag räknat med.
Jag slungades mot ladugårdsväggen bredvid, rakt in i nedersidan av en lastpall, som träffade benet, höften och huvudet. Hade jag inte haft en hjälm hade det nog blivit mycket värre. Hästen sprang hem och jag började stappla hemåt. Jag var ensam hemma, borde inte ha ridit men gjorde det ändå. Och jag skrek. Skrek hela vägen hem och visste inte hur jag skulle förklara att min systers ögonsten var borta och gav ärligt talat f*n i det just då.
Hon stod utanför hagen och åt gräs.
Jag tog av sadeln och ledde in henne, slängde sadeln i vår hall och mig själv i sängen.
Jag har aldrig varit så säker på att jag skulle dö som när jag satt där och inte kunde stanna oavsett vad jag gjorde.
Falcon och jag
Efter olyckan red jag bara någon gång på min systers häst, för att bevisa att jag inte var rädd så att min syster och pappa skulle sluta tjata om att jag måste rida igen. Efteråt sa jag att jag inte gjorde det så ofta för att jag tappat intresset jag inte ville och det kändes jobbigt (as if, jag var livrädd!).
Ungefär ett år senare skulle min syster flytta till Rom och hennes häst säljas (för jag tänkte ju inte rida den). Om vi då skulle kunna ha kvar Ronja så behövde vi en ny häst och jag var inne på hastnet och kände igen Falcon på en annons utan att veta hur. När jag var yngre, för en sex år sedan, hade jag ridit på Borås Ridhus, och då även storhäst och Falcon men det var längesedan. Ändå kände jag igen honom och jag prata med pappa (som väl egentligen hela tiden förstått att jag nog mest var rädd att rida) och han sa att om vi nu skulle ha en häst så tyckte han att det var roligare att ha en häst som faktiskt gick att rida istället för en shettis eller så.
På provridningen grät jag när han galopperade några steg. (Helt lugnt kan tilläggas). Ändå köpte vi honom och sedan dess har jag jobbat på att komma över rädslan. För egentligen älskar jag ju att rida. Och äntligen, äntligen, efter åratal, börjar jag längta efter det igen.
Jag vill avsluta med att säga att olyckan inte var någons fel. Det var en samling händelser som kolliderade.
Inte heller hade någon annan nödvändigtvis inte blivit lika rädd som jag blivit. Det är flera händelser som liksom har adderats ihop och så blev den händelsen slutligen utlösningsfaktorn för en djupare rädsla.
Det var inte någons fel, det finns stora risker med att rida, och det är något man accepterar när man sätter sig i sadeln. Och ändå sätter man sig i sadeln. För det där bandet till en häst och känslan av att rida är obeskrivlig.
sv; Jaa!! :D började i Januari nångång men har tränat stenhårt nu under mars :)
Ha en bra kväll!
URL: http://healthbylovisa.blogg.se